Etiketter

, ,

Det har gått ett tag sen jag skrev sist, men man känner ju inte alltid för att skriva. Det har hänt en del sedan sist i alla fall. Förra veckan började dåligt då jag kände mig illamående och yr på måndagen. Under tisdagen började jag få ont i magen. Långt ner på vänster sida. En konstig smärta som var begränsad till ett väldigt litet område precis intill bäckenbenskanten. Trodde först att det kanske var ägglossning som var på g. Har aldrig tidigare känt något liknande, men jag är ju inte heller säker på att jag någonsin haft ägglossning heller.

Smärtan blev bara värre och värre, och till slut efter ett par dagar var det så illa att jag hade svårt att röra mig alls. Då kändes det som att jag behövde hjälp, så min älskade sambo skjutsade mig till akuten. Med tanke på min historia med misstänkt PCO och utebliven mens misstänkte läkaren en äggstockscysta. Så det blev gynakuten och vaginalt ultraljud. De hittade ingenting som tydde på cysta där. Däremot så bekräftades misstankarna på PCO iom massor av små äggfolliklar. Ja då vet man det iaf.

Nästa steg blev skiktröntgen och inläggning på kirurgavdelningen för smärtlindring och övervaking. Den rådande teorin var då inflammation i tjocktarmen. Efter en sen natt på akuten somnade jag vid tretiden. Klockan sju tändes lysrören i taket och det blev omöjligt att sova. Dessutom skulle det stickas nålar i mig titt som tätt. :/ Fick efter många om och men fick jag träffa läkaren. Det visade sig att jag drabbats av appendix epiploica, ett fenomen då en eller några små ”fettpåsar” som sitter runt tarmen blir inflammerade och ger blindtarmsinflammationsliknande smärtor. Inget går att göra åt det, så det blev recept på smärtstillande och hemresa i väntan på att det skulle gå över.

Två dagar senare försvann smärtan lika plötsligt som den kom. Visst är det skumt med allt som kan vara knasigt med kroppen?

Men i alla fall har jag fått reda på att jag har PCO. Det var ju väntat, och det var ganska skönt att få det bekräftat. Det hade ju kunnat vara mycket värre. Jag trodde jag skulle bli ledsen, men det kändes inte så farligt. Som sagt; det kunde ju varit något annat mycket allvarligare. Gynläkaren tyckte i alla fall att vi skulle trycka på att få hjälp med ägglossningsstimulering så fort som möjligt trots att det inte gått ett år sen vi slutade med att skydda oss. Tyvärr så är det inte så enkelt att få hjälp med min BMI då de har strängare regler kring det. Läkaren  trodde att gränsen låg någonstans mellan 30 och 35. BMI på 30 tycker jag lät lite väl lågt, så jag hoppas på att det är 35. Men det beror väl på att jag har så pass lång väg ner till 35 bara så det känns som ett så stort steg ner till 30. Men vem vet, till sommaren kanske jag är där?

Kram på er!

/Maria

Annonser