Etiketter

, ,

Idag hade jag tid hos kuratorn på kvinnokliniken. Jag var skitnervös inför besöket. Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mina känslor i ord. Det är lite lättare att skriva än att prata, men det är fortfarande svårt.

Jag kom i alla fall dit. Och det räckte med att hon frågade hur jag mådde tills jag i stort sett berättade min livshistoria för henne! I alla fall sista årets historia med ”barnaskapandeförsök” och problematiken kring detta. Det gick hur bra som helst! Allt bara flöt på.
Det känns jätteskönt att få prata av sig lite, även om detta första besök var lite mer inriktat på bakgrundshistorien och att känna av varandra lite.

Det blir i alla fall fler besök hos denna kurator, och med ganska korta mellanrum. Det blir också ett läkarbesök för att utröna om medicinering mot depression är nödvändig. Jag har alltid tyckt att det där med depression har varit lite töntigt. ”Vaddå, du är ju bara lite ledsen, det går väl över?” Så har det ju alltid varit för mig. Man har grubblat över något problem och känt sig lite nere. Men skillnaden mellan det och hur jag känner mig nu är milsvid. Istället för att som då ha ett problem som gör en nedstämd är jag nu nedstämd i grunden, och det är det som skapar en massa problem. Jag har svårt att känna riktig glädje över något överhuvudtaget. Visst, jag kan skratta och skämta och vara social, men den där riktiga glädjen och lyckan som egentligen borde finnas där existerar inte.

Rent logiskt borde jag vara hur lycklig som helst! Jag har en helt underbar sambo, jag har ett arbete som jag älskar, jättebra arbetskamrater och riktiga vänner. Men ändå kan jag inte låta bli att brista ut i gråt flera gånger i veckan.
Suck…

Jag vet inte om jag gör mig förstådd när jag försöker beskriva det här, men jag hoppas det. Jag kan ju säga att jag tycker inte det där med en diagnos och medicinering mot depression är så löjligt längre. Det kan vara riktigt nödvändigt med den där lilla ”boosten” som medicinering kan ge för att komma igång och ta itu med problemen.

Annonser