Etiketter

, , , ,

Det här inlägget är rätt svårt att skriva, det har tagit flera dagar att formulera mig i huvudet. Det blir ingen utredning i första taget. Sambon vill inte. Jag vet inte riktigt varför, han verkar bli så illa till mods då jag försöker ta upp det, och det känns som att han aldrig vill prata om det. Så fort jag tar upp barnlösheten är det som han stänger av. Så det enda jag vet är att han inte tycker att vi försökt tillräckligt på egen hand. Ett halvår till ett år till tycker han är rimligt att försöka innan vi söker hjälp.

Jag kan ju inte göra utredningen ensam, vi måste ju vilja båda två. Jag kan inte tvinga honom. Tårarna bara rinner och jag ser knappt vad jag skriver. Jag tycker det här är skitjobbigt. Jag mår verkligen inte bra i den här väntan. Jag mår kasst tre dagar av fyra och jag vet inte om jag orkar med att vänta så länge till. Men jag vet inte heller vad jag har för alternativ. Jag är bara så ledsen. Och det jobbigaste är nästan att M inte förstår/vill försöka förstå hur jag känner mig. Han drar sig undan från mina känslor. Jag vet att jag kan vara intensiv när det kommer till det här med barn, men jag hade önskat att han hade försökt förstå eller i alla fall visat lite intresse. Jag försöker verkligen att ta det lugnt och inte pressa honom, men just nu får jag stå tillbaka helt och hållet. Vi pratar inte om det alls, inte över huvud taget nu här hemma. Och jag gråter på jobbet istället.

Jag får försöka hitta en styrka någonstans som jag i dagsläget saknar. Styrka att orka leva i ovisshet och oro. För mig så går det inte att koppla bort det här med barnlösheten. Den finns hos mig varje dag. VARJE DAG! Jag tar tempen och kissar på stickor minst 20 dagar per cykel. Så det går inte riktigt att glömma bort. Och jag kan inte sluta med testandet heller. Jag är en kontrollfreak, så jag måste ha koll på sådant, annars blir jag galen av att gå och fundera på vad som händer i kroppen.

M läser min blogg. Åtminstone gjorde han det förut när han var lite intresserad av vad jag tyckte och kände.

Så om du läser det här så kan du ju se det som en önskan från min sida att du ska visa lite intresse och försöka lyssna på mig, även om det är svårt. Jag vet att jag kan vara dålig på det, men jag lovar att lyssna på dina tankar och funderingar utan att avbryta.

Snälla älskade. Jag behöver dig.