Etiketter

, , , , , , , , ,

Screenshot_2012-12-21-17-41-40-1

Jag har inte orkat skriva de senaste dagarna. Har varit rätt trög i huvudet. Jag var i alla fall inne på sjukhuset i torsdags för operation. Både mor och M följde med, och vi kom in strax före nio och fick ett rum. Rummet var fint och frächt då det är i en nybyggd del av sjukhuset. Som tur är har de nu separerat gynavdelningen från bb, förut var de i samma korridor. Inte särsklit lämpligt. Har en vän som fick utomkvedshavandeskap och efter akutoperation fick lov att ligga och lyssna på nyfödda barn som skrek. Inte kul på något vis. Men sådant slapp jag i alla fall. Fick prata med en sköterska som verkade snäll och lite smågalen. På ett bra sätt. Hon sa att jag skulle få 2 cytotec vaginalt, de som jag varit så skeptisk mot, för att mjuka upp livmodertappen. Jag sa att jag inte ville ta något förrän jag fick prata med läkaren. Det tog någon timme innan narkosläkaren kom in och kollade om jag kunde böja huvudet och om jag hade lösa delar i munnen. Jag antar att det var för att kolla om det var möjligt att intubera om det skulle vara nödvändigt. Det var i alla fall inga problem. Fick veta att jag troligtvis skulle sövas under ingreppet vilket kändes skönt. Jag hade INTE uppskattat att vara vaken. Någon timme efter det kom kirurgen in. Han verkade lite skum, ville inte riktigt se mig i ögonen. Jag hade under tiden läst på lite mer om cytotec, och de biverkningar och hemskheter jag läst om har alla varit när man tagit cytotec oralt. Studier säger att om man tar de vaginalt innan skrapning så minskar risken för komplikationer. Det var vad läkaren också sa, så jag gick med på att ta dem.

20121227_104825-1

Det var tokjobbigt att stoppa in tabletterna, det var ju liksom ingen återvändo då. Det var kört på riktigt, det blev mer verkligt då. Tabletterna skulle få verka i två timmar, så det var bara att vänta. Efter en timme började jag få kramper i magen. Hade med mig en värmedyna som jag använde. Lade mig i sängen, hade hittills vägrat då man känner sig så jäkla ynklig och sjuk i en sjukhussäng. När det började närma sig två timmar efter tabletterna var tagna kom sköterskan in med dropp och satte det. Jag fick också byta om till en ”klänning” som man knyter på baksidan samt de otroligt sexiga nättrosorna. Plus några ”strumpor”, mer som gasbinda som skulle träs på benen, räckte upp ovanför knäna. Hemskt såg det ut iaf. Sen tog de och skjutsade ner mig till operation. Allting kändes så jävla sorgligt. Jag ville ju inte att det här skulle vara nödvändigt, det är ju så orättvist. I alla fall så kom jag in på operationssalen. Kalt och kallt var det där inne, fast de hade någon löjlig målning av en bondgård i taket. De ordnade mina ben i ställningar, tog blodtryck och satte pulsmätare och ekg. Fick andas syrgas under tryck och sedan var det god natt. Vaknade 35 minuter senare på uppvakningen med en tom livmoder. Allt hade gått enligt planerna, men jag hade jävligt ont. Fick morfin och voltaren vilket hjälpte lite. Fick ligga kvar ca 90 minuter innan jag blev rullad till avdelningen där mamma och M väntade. Allt kändes bara tomt, fick gråta ut hos M. Fick åka hem efter 1-2 timmar då jag fått i mig lite smörgåsar.

De säger att blödningarna kan fortsätta i två-tre veckor efter ingreppet. Efter det kan jag fortsätta leva som vanligt, hur nu det kommer gå. Jag läser igenom texten ovan och det känns så kliniskt. Bara en beskrivning av vad som hände. I verkligheten var jag skiträdd, otroligt nervös och obeskrivbart ledsen.

Nu några dagar efteråt känns allt bara tomt. Jag har hela tiden nära till gråten och får trycka bort tankarna om jag inte ska bryta ihop. Det fungerar ok när jag är runt folk, på affären och hemma med syskonen. Jag är studsar inte runt och skrattar, men jag sitter inte i ett hörn och gråter heller. Men när jag är ensam eller med M kommer allt tillbaka och spärrarna släpper. Jag känner mig apatisk mest hela tiden. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare från det här.

Jag har tänkt på om/när vi kan bli gravida igen. Jag har ju en tidsbegränsad anställning till och med februari 2015. Efter det kommer jag förmodligen vara arbetslös tills jag går tillbaka till skolbänken hösten 2015. Kommer att studera 2 1/2 termin då. Detta betyder att vi bara ”har på oss” till april 2014 att bli gravida igen om jag ska kunna ha råd/tid/möjlighet att vara föräldraledig. Det är bara 16 månader, och det tog oss 22 att bli gravida första gången. Prognosen känns inte så positiv…