Etiketter

, , , , , , ,

Blödningarna har i stort sett slutat nu. Bara lite lite spottings kvar. Hoppas det är helt över snart. Tog ett graviditetstest förra veckan som fortfarande var starkt, men synligt svagare i alla fall. Tänker ta ett till på torsdag då det gått två veckor sedan skrapningen.

Fler människor tillbaka till jobbet idag. Jobbigt med alla frågor om julen. Men jag säger att jag varit sjuk. Många frågar vad jag har haft för sjukdom. Är inte det lite fräckt? Vad har de med det att göra. Jag funderar på att svara att jag blev diagnostiserad med multipla personligheter och fick amputera benet, men att det var tur att det var den andra personen som behövde amputeras. Eller något annat helt absurt. Men det gör jag ju inte så klart utan jag viftar bort det lite snabbt. Det jobbigaste nu på jobbet är hon som har kontoret bredvid mig. Hon har bara tagit ut två-tre veckors föräldraledighet efter förlossningen. Det är ju upp till var och en när man vill börja jobba igen, jag har inget att säga om det, men problemet med henne är att hon tar med sig bebisen till jobbet. Och som alla bebisar skriker hon rätt mycket. Så det stör alla i korridoren och man måste sitta med öronproppar och stängd dörr för att kunna arbeta i lugn och ro. Det är ju dessutom så jäkla jobbigt att höra skriken då jag skulle göra allt för att ha ett ”eget” litet knyte som låter så. Jag blir så irriterad på föräldrar som inte tar hand om sina barn på rätt sätt. För jag tycker hennes agerande är allt annat än optimalt för den lilla tjejen. Kunde inte hennes man varit hemma under den här tiden? Varför måste hon ta med sig henne till jobbet? Som det är nu får barnet ligga ensamt i vagnen eller på golvet på kontoret medan hon jobbar. Hon lämnar dottern ofta ensam och skrikande. Jag tycker det är så sorgligt. Och sjukt jobbigt.

Jag har fler problem med mina arbetskompisar då två av dem är gravida och en tredje ska bli pappa i vår. De flesta andra har ett eller två barn redan, så ni kan ju ana hur mycket det pratas om barn runt fikabordet. Eftersom vi har rätt flexibla arbetstider tänker jag lägga upp det så att jag sitter hemma och jobbar någon timme på morgonen så jag missar förmiddagsfikat. Och om jag dessutom äter sen lunch så slipper jag sitta och behöva vara social längre stunder.

Jag har märkt att mina tankar ändrat riktning sedan vi fick reda på missfallet. Det har varit en stor sorg över barnen som inte blev och smärtan efter beskedet och skrapningen, men den har bleknat fortare än vad jag trodde. Jag har väl accepterat  att de förmodligen inte hade en chans redan från början. Det finns ju som oftast en orsak till missfall, att fostret inte är livsdugligt på ett eller annat sätt. Nu är tankarna mer riktade mot framtiden. Inte för att de är särskilt positiva för det. Jag ser ingen ljus framtid framför mig. Inget hopp längre, det är bara mörker. Jag har ingen lust att göra mycket annat än att ligga i M’s knä och gråta. Ingen inspiration och motivation till att träna eller att laga mat eller att välja kläder på morgonen eller att borsta tänderna… Ni förstår nog. Jag har ingen lust helt enkelt. Ingen lust att göra något över huvud taget. Ibland har jag ljusare stunder, utåt i alla fall, då jag lyckas tränga undan tankarna på framtiden och fokusera på nuet och vad jag måste göra. Jag klarar att spela teater på jobbet och på affären och då jag är med vänner. Men det är bara en fasad. Inombords finns bara apati.

Det finns säkert ni som nu tänker att jag måste för fan ta mig i kragen och gå vidare. Ja det skulle jag ju behöva. Men det är inte möjligt nu. Har inte krafterna just nu. Kanske jag behöver professionell hjälp att ta mig upp, vi får se…