Etiketter

, , , , , , , , , ,

Vi beslutade oss om att köra på ägglossningstester ett tag till vi ser att kroppen börjat fungera igen. Inget utslag än så länge, men det har jag inte väntat mig heller. Det är idag 27 dagar sedan jag var inne för skrapning, 14 dagar sedan jag slutade blöda och 5 dagar sedan negativt graviditetstest. Det skulle inte förvåna mig om jag inte får tillbaka ägglossningen på grund av min PCOs. Varför skulle inte kroppen jävlas lite extra när den ändå är igång?

Jag kanske låter pessimistisk, och det är nog för att jag är precis det. När vi började försöka bli gravida hade jag på känn att det skulle bli svårt och ta lång tid. Kollade redan innan det på bloggar och forum där kvinnor med fertilitetsproblem skrev, för jag misstänkte att vi också skulle hamna där till slut. När vi blev gravida läste jag om missfall, för det var ju en överhängande risk att vi skulle råka ut för det också. Jag har alltid varit så, läst om de som det gått åt helvete för. När jag gick kurs för att lära mig hoppa fallskärm läste jag olycksfall- och dödsfallsrapporter. Nu läser jag om upprepade missfall och dödfödda barn. Vill veta så mycket som möjligt om det värsta som kan hända, delvis för att kanske snappa upp något som gör att man kan undvika att hamna där, men också för att få reda på hur andra i den situationen hanterat det.

Om jag inte fått tillbaka ägglossning eller mens inom 3-5 veckor kontaktar jag kvinnokliniken. Jag har ju provera hemma som jag skulle kunna ta för att kicka igång systemet. Vi får väl se vad som händer de närmsta veckorna.