Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , ,

Sedan den där dagen i november då ClearBlues fortune cookie sade ”Gravid 1-2” så har det varit så många känslor som snurrat runt. Först den otroliga glädjen och lyckan över att äntligen vara gravid. Att berätta för M, det var nog den största dagen i mitt liv. Det var mer underbart än det första positiva testet. De första veckorna av total lycka över att känna sig hel för första gången på väldigt länge.

Rätt snabbt gick lyckan mer och mer över i oro. Oro över avsaknad av graviditetssymptom och över de konstiga smärtorna. Oron som till slut fick mig att tjata till mig ett ultraljud på kvinnokliniken. På kliniken där lycka övergick i intensiv sorg och förtvivlan. En julhelg som gick i tårarnas tecken, men som också innefattade trösten i att ha familjen nära. Förlusten av tvillingarna är en del av sorgen, men jag har accepterat missfallet. Med största sannolikhet var det en kromosomavvikelse som inte var kompatibelt med liv vilket är extremt vanligt och ”naturligt”.Den största delen av sorgen och den mest svårbearbetade var de grusade framtidsplanerna. Av vår familj som inte blev.

Nu har den största sorgsen lagt sig, men de värsta känslorna av alla kommit tillbaka och lagt sig som en presenning över mig. Tomheten, hopplösheten och uppgivenheten. De fanns där innan november och är nu tillbaka efter pausen. Det är de här känslorna jag har som svårast att bearbeta. Det är ett svart hål som suger åt sig av all positiv energi.

black hole

Cykeldag 25, endast negativa ägglossningstester och ingen temperaturstegring. Behöver inte säga så mycket mer eller hur?