Etiketter

, , , , , ,

DownJag har börjat inse att jag behöver professionell hjälp. Som det är nu mår jag verkligen inte bra. Jag misstänker att jag är deprimerad. Har alltid tyckt att det låter så fånigt. Depression. Va fan, det är väl bara att rycka upp sig? Man kan väl inte gå runt och vara ledsen hela tiden? Jag hade ingen förståelse för det, förmodligen för att jag aldrig själv varit i den sitsen. Nu förstår jag. Det är inte bara att rycka upp sig. Det sitter så mycket djupare, är så mycket mer än att ”bara” vara ledsen. Jag har gjort flera test på internet (ja jag vet, inte så tillförlitligt, men ändå) som visar både på allvarlig depression och början till utbrändhet. Nu får man ju ta detta med en nypa salt, men alla testen visar samma sak. Försöker ta mig i kragen och kontakta en psykolog. Tänkte först ta upp kontakten med kuratorn jag pratade med för två år sedan, men det tar emot på något sätt. Vet inte varför. Jag misstänker också att jag behöver mer än bara samtal med en kurator. På något sätt är det så svårt att ta den där kontakten. Tanken på att behöva dra en hel livshistoria för en ny okänd människa, utan att veta om kontakten ens kommer fungera känns så jobbig.

Jag har ju verkligen inte levt mitt liv de senaste 2 åren. Hela livet har stannat upp, och det mesta jag förut tyckte om att göra har tappat sin mening. Ingenting är roligt längre. Jag har inte varit genuint lycklig på över två år, om man bortser från den korta tid jag var gravid. Jag tycker verkligen inte om att det blivit så här. Jag tycker inte om den här nya personen som smugit sig fram. Hon som är cynisk och självömkande. Hon som inte kan glädjas åt andras familjelycka utan som bara är avundsjuk. Hon som är besatt av att bli förälder, så pass att allt annat i livet hamnat i baksätet. Jag avskyr henne. Jag vill bli den jag var förut. Glad, positiv och empatisk. Var tog hon vägen? Jag har tappat bort mig själv. Jag vill hitta tillbaka. Jag misstänker att den enda möjligheten om jag vill lyckas med det är att acceptera att vara barnlös. Om jag skulle kunna vara någorlunda till freds med den tanken så skulle jag nog må mycket bättre. Jag har bara inte en blekaste aning om hur jag ska gå till väga för att göra det. Jag vill bara kunna känna mig nöjd med att jag har en underbar sambo som jag älskar och som älskar mig, en fantastisk familj och fina vänner. Varför kan inte det vara nog?

Annonser