Etiketter

, , ,

meditationNu har jag varit på den tredje sessionen med KBT. Har inte orkat ta tag i att skriva om de senaste två veckorna men känner nu att jag behöver skriva ner mina tankar kring terapin för att få lite struktur på det hela. Varning för lång text, skriver ner detta främst för min egen skull, men vill ni läsa så varsågoda.

Skrev ju i förra inlägget att vi fick i läxa att skriva ner vad vi har för skäl för att vilja genomföra den här förändringen som vi påbörjat genom att söka till programmet och vad vårt mål med terapin är i slutänden. I mitt huvud målade jag upp två extrema scenarion.

1. Vad händer om jag inte gör något alls för att förändra situationen?
Jag kommer vara deprimerad, arbetslös, singel och barnlös, väga 200 kg och bo i en billig källarlägenhet med massa katter. Crazy cat lady mao.

2. Vad är drömscenariot?
Att kunna uppskatta och vårda mina relationer med M, mina vänner och min familj och kunna känna mig nöjd med livet. Att kunna njuta av nuet utan att sörja det som inte blev. Att leva fullt ut, skratta, älska och känna lycka.
Detta är min motivation för terapin. Mitt mål.

Under session två pratade vi om skillnaden mellan vad vi vill göra och vad vi orkar göra. Att vi vill så mycket mer än vad vi klarar av att utföra. Detta skapar stress, ilska, ångest, oro och uppgivenhet. Ett verktyg man kan jobba med är att när man känner att stressen eller ångestkänslan är på väg att byggas upp, att då ta ett steg tillbaka och reflektera över vad det verkligen är man reagerar på. Att bli medveten om och att observera ens tankar och beteende lite utifrån. Vi pratade också om vikten av återhämtning, både kroppslig och mental.

Jag har märkt av att när det är något konkret jag stressar upp mig för så har jag lyckats med detta att skapa distans. Till exempel när jag fått kritik, då har jag kunnat gå därifrån, fundera lite och kunnat lugna ner mig efter ett tag. Men detta verkar bara fungera när det gäller konkreta situationer. Jag får då och då vad jag närmast kan beskriva som känslostormar som bara dyker upp. Kan komma när som helst, på promenad, när jag sitter på bussen, eller i ett möte. Det är känslor av uppgivenhet, sorg, ledsamhet och liknande som bara översköljer mig vilket leder till att jag får svårt att andas, hjärtklappning, får en klump i bröstkorgen och tårarna bara kommer. Jag kan inte hejda kedjereaktionen och jag vet inte vad som triggar den. Det är en sak om det sker hemma, då kan jag ju bara låta det komma, men när jag är på jobbet så fungerar det ju inte. Då försöker jag stänga igen och distrahera mig med något, men det fungerar oftast inte så bra. När detta sker kan jag inte ta det där mentala steget bakåt. Det är som en storm som bara drar in utan att bry sig om vad som ligger i vägen.

Under den senaste sessionen pratade vi om viljestyrt och autonomt beteende, om olika typer av inlärning och hur positiv och negativ förstärkning påverkar inlärningsprocesser. Vi pratade lite om hur man kan träna bort negativa autonoma reaktioner. Att om man undviker jobbiga situationer bekräftar man bara de negativa associationer man har kring denna situation. Undermedvetet lär man sig att undvikande är en bra strategi för att slippa må dåligt. Det är bättre att man gradvis utsätter sig för jobbiga situationer, upplever ångesten men stannar kvar så pass länge att de jobbiga känslorna bleknar och att det inte känns lika jobbigt längre. Ungefär som när man ska försöka träna bort fobier. Det här gäller också för ”ospecifika” stress- och ångestreaktioner, som jag beskriver ovan. När man känner att dessa känslor kommer ska man låta dem komma och inte kämpa emot (vilket är en naturlig överlevnadsmekanism). Att stanna upp, betrakta känslorna, acceptera att de finns där utan att försöka göra något åt dem, och att sedan släppa taget om dem (för mer om detta kan man googla på ”SOAL; Stop, Observe, Accept, Let go”). Hur detta ska gå till i praktiken har jag ingen aning om. Känns så främmande att stanna upp och hålla kvar de jobbiga känslorna när den inbyggda reaktionen är att försöka få bort dem så fort som möjligt. Jag vet inte om jag kommer kunna acceptera och släppa taget, men jag ska i alla fall börja med att försöka stanna upp och betrakta. Känns som ett realistiskt delmål. Känns alldeles för övermäktigt att nu tänka på att bara släppa taget om alla problem och jobbiga känslor.

Jag har också pratat med min läkare för ca 1 1/2 vecka sedan via telefon, som uppföljning på läkarbesöket och provtagningen jag varit på. Hade ju också fått fylla i formulär om depression, ångest och sömnvanor vilket hon hade gått igenom. Tydligen var inte resultaten av dessa formulär så uppmuntrande då hon erbjöd mig att börja med antidepressiva på en gång om jag ville. Kände att det kanske var lite väl drastiskt. Jag sa att jag ska ge KBT en chans först. Vi ska träffas den 6/12 för att diskutera hur vi ska gå vidare. Jag har också fått remiss till dietisten till mitten av december.

Nu känns det som jag skrivit nog för ett blogginlägg. Det är ju inte tänkt att bli en novell direkt. Kram på er så länge!

Annonser