Etiketter

, , , , , , , ,

Nu var det länge sedan jag skrev, har inte varit på humör för det helt enkelt.

Terapisessionerna är över, förutom ett uppföljningstillfälle i januari då. Det har varit mycket intressant och lärorikt och jag tror det har hjälpt lite. Terapin har främst varit fokuserad på stress och stresshantering, även om depression och ångest tagits upp lite grann. Sista tillfället pratade vi om sömn. Jag tror KBT har hjälp mig att må lite bättre. Jag känner mig inte lika stressad och får inte alls panikattacker lika ofta, även om jag fortfarande är mycket ledsen över vår situation och orolig över framtiden.

Julhelgen har varit lugn i alla fall. Det var jätteskönt att slippa all julstress. Vi hade ju kommit överens om att skippa julklappar och firande. På julafton var jag och M ensamma hemma, såg på film och åt lite julmat. Resten av familjen var hemma hos mormor. Jag hade förväntat mig att de här dagarna skulle vara jobbigare än de varit med tanke på att det är ett år sedan missfallet och skrapningen. Jag är ledsen, men känner mig lite bedövad kanske.

Jag var hos läkaren för två veckor sedan och pratade om hur det gått med terapin och hur jag ska gå vidare. Jag fick utskrivet citalopram som jag har börjat ta nu. Det känns lite som ett nederlag att ta till läkemedel. Jag vet att det bara är tankar, inte sanning, men det är så det känns. Som att jag inte duger till att fixa det själv. Nåväl, hjälper det så är det ju bra. Har tagit dem i drygt en vecka nu. 6 dagar med halv dos och nu är jag uppe på full dos. Ska ta dem i några månader sedan utvärdera effekten. Ska de sen sättas ut så ska det göras gradvis under sex månader, så jag kommer nog äta dem i minst ett år framåt.
SSRIVad jag förstått det som verkar de genom att de minskar återupptaget av serotonin i nervcellerna i hjärnan vilket gör att serotoninet har längre ”levnadstid” och då också tid att verka. Läkaren varnade för starka biverkningar de första veckorna innan kroppen kommit i balans och vant sig vid dem. Man kan tydligen må riktigt dåligt innan det vänder och blir bättre. Men jag har knappt kännt något alls. Inga humörsvängningar, inga sömnstörningar (inte mer än vanligt iaf) och inte mycket annat. Lite huvudvärk och muntorrhet bara och kanske lite minskad aptit. Äter inte lika mycket i alla fall. Det gör ju ingenting alls om det skulle hålla i sig. Jag vet inte om de haft någon verkan på humöret än. Jag har som sagt inte varit så ledsen som jag förväntat mig vara nu i julhelgen i alla fall. Men om det beror på medicinen, KBT eller något annat vet jag inte.

Jag skulle fortfarande vilja ha personlig terapi utöver KBT och medicinering. Det känns om allt blir så generellt när man sitter i grupp, det är jättesvårt att ta upp specifika personliga problem och exempel. Psykologiska institutionen på universitetet erbjuder samtal med psykologstudenter till en billig peng och jag har skrivit dit och hört om jag kan få plats. Jag tror inte det ser så ljust ut däremot, de tar bara emot nya ”patienter” vid terminsstart vilket är i januari och september och jag tror det är fullt. Men jag har inte fått svar än. Om jag inte får det vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag har telefontid med läkaren i början av januari, hon kanske har fler förslag. Jag står ju i kö till kuratorn på hälsocentralen, men det är lång kö dit. Får se vad som händer.

Nu ska jag snart ner på stan med mina syskon och trängas med folk. Wish me luck!

Annonser