Etiketter

, , , , , , ,

grey city8 soltimmar i februari bättrar inte på humöret direkt. Har behov av att skriva av mig lite. Det händer ju inte så ofta som ni kanske märkt, men det blir därför ett rätt långt inlägg idag

Har en arbetskompis som jag kommer väldigt bra överens med. Han har nyss flyttat ihop med sin flickvän sedan 1-1,5 år och de verkar passa bra ihop. Hon är nyss klar med sin utbildning och arbetskompisen ska disputera till hösten. De pratar väldigt mycket om barn, båda är väldigt barnkära vilket ju är frid och fröjd. Men jag stör mig så förbannat på hans attityd. Han är så otroligt självsäker på att de kommer lyckas på en gång. Jag tror inte ens han har tänkt tanken att det kanske inte funkar. Han säger alltid NÄR vi får barn, inte OM. Han har sagt att det är dålig planering av föräldrarna att få barn kring jul på grund av julklapp/present-problem, han har inte tänkt tanken att det kanske inte hade möjlighet att planera. Han sa också också att han SKA ha minst tre barn, inte VILL ha minst tre barn. Jag gissar att det också är exakt så det kommer att bli för dem. Suck. Jag antar att jag bara är avundsjuk. Jag skulle också vilja kunna ha en sådan naiv framtidstro. Men jag tror aldrig jag haft det. När jag var yngre var jag inte säker på om jag ville ha barn eller inte. När folk frågade sa jag att jag inte trodde att jag ville ha barn, men också att ”jag vet ju inte ens om jag kan få barn”. Jag misstänkte alltså redan då jag var tonåring att det inte stod helt rätt till med fertitliteten. Varför vet jag inte, var väl bara något jag kände på mig.

På tal om fertilitet så har jag en nära vän som också är ofrivilligt barnlös. Jag och hon började ungefär samtidigt med förökningsförsöken och det är jätteskönt att ha någon att dela allt tjafs med. Nån som står ut med ens tjat så man inte surrar sönder sin partner. De har i alla fall gjort sitt första IVF nu, men det misslyckades. Jag är så jävla ledsen för deras skull. Jag hade hoppats så innerligt på att de skulle lyckas nu. De har gått igenom så mycket skit och jag skulle vara så lycklig om de lyckades. De får ett till försök, så nu håller jag tummar och tår att det ska fungera. Det är konstigt det där, hur jag blir bitter och avundsjuk när vänner och bekanta blir på smällen, men om det är någon som har kämpat blir jag överlycklig om de blir gravida. Underligt hur hjärnan fungerar.

På tal om hjärnan så har jag nu ökat dosen på citalopram då 20mg inte räckte riktigt. Så jag är uppe på 30mg/dag nu sedan fem veckor tillbaka. Fick riktigt mycket biverkningar de två första veckorna efter dosökningen, klåda över nästan hela kroppen, konstant huvudvärk och muntorrhet. Men nu är bara muntorrheten kvar. Något jag pratat med läkaren om är mina sömnproblem. Både jag och hon resonerade så att sömnen förmodligen skulle bli bättre om jag bara skulle börja må lite bättre, slippa ångesten och nedstämdheten. Men det har inte alls blivit bättre. Nästan värre tyvärr. Har jättesvårt att slappna av och somna, trots avslappningsövningar. Sover max ett par timmar i sträck på nätterna, däremot kan jag sova jättebra på förmiddagarna. Det är som att kroppen vill sova mellan 3 på natten och 11 på förmiddagen. Tyvärr kan man ju inte riktigt anpassa livet att passa ens sömnmönster. Ska ta upp detta på nästa läkarbesök som är i slutet på mars. Dietisten har jag också varit till två gånger nu. Hon är jättebra, verkligen motiverande. Har fått många bra tips på hur jag kan förbättra min kost och min aktivitetsnivå utan att det ska bli ett stressmoment. Har äntligen fått tid till kuratorn! Inte psykolog som jag önskat, men det blir i alla fall någon form samtalsterapi. Ska dit också i slutet av mars.

Fick en bloggkommentar som jag har funderat på från och till om jag ska bemöta. Vet inte än om jag orkar lägga energi på det. Kanske gör det i ett senare inlägg om jag bestämmer mig för att svara. Kommentaren finns här för den som vill bli lite upprörd: https://vattenmelon82.wordpress.com/2013/12/27/hej-igen/#comments

 

Annonser