Etiketter
ägglossning, ägglossningstest, försenat missfall, graviditetstest, kärlek, kurator, menscykel, missed abortion, missfall, psykisk hälsa, relationer, sömnsvårigheter, sex, skrapning
Idag är det tre veckor sedan skrapningen och jag hade helt negativt graviditetstest i morse. Då kanske man kan börja vänta på ägglossningen? Jag har inte fått koll riktigt på hur cykeln efter ett missfall brukar se ut. Har inte hittat bra källor. En del säger att man kan få ägglossning två veckor efter ett missfall, men jag antar att det är ett ”vanligt” mf då hCG börjat gå ner redan innan blödningen och inte skrapning. Man kanske kan tro två veckor från nu, då hCG är ute ur systemet? Jag har då ingen aning. Kanske ska ta tester för att se. Eller så väntar jag med testerna till nästa cykel. Aaaaah! Vet inte vad jag ska göra. Har ju sådant fruktansvärt kontrollbehov, det är sjukt svårt att släppa kontrollen och låta bli att testa. Nåja, får väl se vad jag bestämmer mig för och vad M tycker.
Jag har förträngt det där med den positiva listan. Har varit rejält deppad, sovit dåligt och haft mycket huvudvärk, så det har inte haglat positiviteter direkt. En sak som var positiv var i alla fall senaste helgen. Jag och M hade bokat bord på en japansk restaurang. Det blev 4-rätters med gott vin, sake och underbart te. Efter det övertalade jag M att ta ett glas på en hotellbar. Det han inte visste var att jag bokat rum där åt oss som en överraskning. Det var jättefint och skönt att sova i hotellsängar. Inte bara sova heller 🙂 Det var första gången efter vi fått reda på missfallet som vi hade sex. Jag trodde det skulle kännas konstigt efter så lång tid och efter så mycket skräp som hänt, men det var det absolut inte. Skönt! Den helgen var rätt bra för vår relation måste jag säga. Så en del positiva saker har väl hänt sedan jag skrev senast ändå. Ska jag fortsätta med numreringen så blir det väl:
6. Kanonbra japansk middag med M
7. Överraskade älskling med hotellrum, skojigt 🙂
8. Sex 😛
9. Suverän hotellfrukost
Har nog glömt skriva om hur det var att träffa chefen efter jag mailade och berättade vad som hänt. Jag hade gruvat mig en del över hur det skulle vara att ses. Han tog upp det och frågade hur jag mådde. Försökte vifta bort det med ett ”ja det är väl ok”, men han fattade inte vinken och började prata om det. Var inte alls på humör, och det var nära att jag bröt ihop på kontoret. Försökte flera gånger byta samtalsämne, men det gick inte så bra. I alla fall berättade han att de också haft missfall, två stycken, innan den tredje fastnade. Och nu har de ju nu tre ungar, så det är ju inspirerande! Lite skumt att prata med chefen om sånt bara. Vi har inte riktigt en sådan nära relation. Men trots att det var jobbigt, så var det efteråt skönt att ha pratat om det. En annan av mina närmsta chefer (rätt många sådana på jobbet) hade jag lunch med förra veckan. Han är läkare och pratade om att han kunde prata med kollegor i Lund om att utreda missfallet och orsaken till det. Jag sa att det känns inte riktigt aktuellt. Kanske jag nappar på det erbjudandet om vi får fler missfall, men det känns lite löjligt att genomgå något sådant ”bara” efter ett mf. Chefen är ju omtänksam i alla fall, och det känns ju bra.
Jag försöker ta en dag i taget nu och inte tänka så mycket på framtiden. Så länge jag undviker det så fungerar jag hyfsat. Det är jobbigt på arbetet, att vara social och sånt. Drar mig undan för det mesta. Funderar fortfarande att ta kontakt med ”min” kurator, men har inte riktigt bestämt mig än.
Nu ska jag försöka sova, förhoppningsvis i ett sträck fram till i morgon bitti.