Etiketter
KBT, kognitiv beteendeterapi, kurator, ofrivillig barnlöshet, PCOs, psykisk hälsa, sömnsvårigheter, viktnedgång
Så jag ryckte upp mig i alla fall. Ja, inte så att jag helt plötsligt mår bra, men jag tog mig i alla fall så pass i kragen att jag tog kontakt med hälsocentralen. Det var svårt att ta det steget. Jobbigt. Blev lite lättare med tanke på att jag inte behövde ringa dit utan kunde boka tid online. Jag skrev att jag önskade tid hos kurator, men fick en läkartid. Tyckte att det var lite udda. I alla fall har jag gått som på nålar fram till besöket, som var i går förmiddag. Har oroat mig över att behöva dra hela vår historia IGEN. Det är aldrig kul att prata om det, bara jobbigt. Orolig över att läkaren skulle kalla mig fet och oduglig och ge mig en utskällning för att jag tar upp dyrbar tid från de som verkligen behöver vård. Orolig över att de skulle tvångssjukskriva mig och spärra in mig på psyket. Inte särskilt trovärdiga scenarion, jag vet. Men jag har varit ängslig i alla fall.
Nåväl. Fick träffa en trevlig läkare som var bra på att lyssna och verkade vettig. Fick reda på att det var tre månaders kö till att få träffa kuratorn, så det var därför jag fick träffa läkaren i stället. Hon hade några olika förslag på vad jag kan göra. Först ska det tas prover, kolla hjärnvärdena (:P), typ kalcium, olika hormoner och sånt som kan påverka välmåendet som hon så fint la upp det, sköldkörtelfunktionen till exempel. Mest för att utesluta att det är något fysiskt som bidrar till att jag mår kasst. Sen om jag förstod det rätt skulle hon också beställa prover som rör min PCOs som insulinfunktion och blodsocker och annat som rör metabolismen. Det har jag ju blivit nekad till att utreda tidigare, så det är välkommet. Jag fick också remiss till dietist. Igen. Jag vet ju redan vad jag bör äta och vad jag gör för fel när det gäller kosten, jag har väl läst det mesta som går att få tag på angående PCOs, övervikt och infertilitet. Men jag har ju inget att förlora på att träffa en dietist igen, så det ska jag göra.
Till det viktigaste då, vad som kommer hända med mitt hjärnskrynkleri. Jag får remiss till en kognitiv beteendeterapeut för gruppterapi. Jag känner mig lite skeptisk till gruppterapi, men inte heller här har jag ju något att förlora. Så va fan, jag kör på det och ser om det fungerar. Det verkade rätt ok. Först ska jag få en session ensam med terapeuten för att se om hon tycker att jag platsar hos henne. Hon placerar mig sedan i en grupp människor med liknande problem. Vet inte hur detta bedöms, men det blir nog bra. Sen är det ett program med en tvåtimmars-session per vecka i ca två månader. Känns lite mer genomtänkt än vad jag trodde det skulle vara i alla fall, så jag känner mig försiktigt positivt inställd till detta. Tydligen är det också en nystartad verksamhet, så de har inte fulla grupper och därför inte så lång väntetid innan man kan dra igång.
Om inte detta fungerar finns det några andra alternativ. Som jag förstod det kan man genom psykiatriska mottagningen på sjukhuset få ansöka om att få terapi. Då får man ett antal timmar tilldelat som man sedan kan ”plocka ut” hos privata psykologer/terapeuter/kuratorer i länet. Tydligen så var det också där lite väntetid, ca två månader.
Ett annat alternativ är att själv söka till psykologutbildningens studentmottagning där man kan få hjälp hos psykologstudenter. Detta är något som landstinget inte har något att göra med, så de kan inte hjälpa till med kontakten och det ingår inte heller i högkostnadsskyddet. Jag kommer i alla fall ställa mig i kö till kuratorn på hälsocentralen. Då har jag ju det som backup om det skulle behövas om tre månader.
Har inte riktigt hunnit bearbeta allt än, men det känns skönt att saker börjar hända.