Ja, jag kan ju inte bli anklagad för att spamma bloggen i alla fall.

Etiketter

, , , , , , ,

Ojojoj. Jag skulle verkligen inte passa som professionell bloggare. Inte en post på över 1 år! Jag fick en kommentar på min senaste post vilket gjorde att jag började tänka på bloggen igen, något jag inte gjort på länge. Tänkte att det kanske är dags för en uppdatering. Det har hänt en hel del sedan senast. För att sammanfatta detta år: Förlovad, stugägare, jobbstrul, stress, sjukskrivning, gastric bypass-konsultation, diet, fallerade studier, mer stress, utbrändhet, sjukskrivning igen, operation.

2014 startade bra genom att jag och M åkte på semester till Warsawa i april 2014. På en fantastisk restaurang; Halka, frågade jag honom om han ville gifta sig med mig. Som tur var ville han det och vi är nu förlovade. Vi shoppade ringar tillsammans när vi kom hem och jag blev kär i den här ringen 😀

2015-01-19 13.58.28-1

I somras köpte vi, eller egentligen M, en sommarstuga. Den var redo att flytta in i direkt och vi spenderade hela semestern där och det är helt underbart!

Efter sommaren var jag på grund av regeländringar på jobbet tvungen att skrota mina gamla projekt och starta två nya. Detta med under ett år kvar till det var tänkt att jag skulle börja skriva på min avhandling. Detta gick inte så bra då ett av projekten gick åt skogen. Jag avslutade 2014 med att vara sjukskriven på halvtid på grund av all stress. Yay. Jag fick dock börja genomgå psykodynamisk terapi hos en psykologstudent vid universitetet vilket har varit bra. Jobbigt att gräva i grunderna till varför jag tänker och gör som jag gör, men viktigt i det långa loppet.

I december var jag på konsultation till något jag funderat på ett bra tag; gastric bypass-operation. Detta gick jättebra och jag fick uppgiften att gå på Modifast-diet till jag tappat 6% av min vikt.

Så, 2015 skulle bli det året mitt laborativa arbete skulle vara avslutat och jag skulle gå ner i arbetstid till 30% och skriva på artiklar och avhandling. Jag hade samtidigt tänkt avsluta studierna på den nya grundutbildningen som jag under några år avklarat hälften av. Så 100% studier och 30% jobb samtidigt som terapin skulle fortsätta, plus att jag skulle gå på diet och förbereda mig för operation. Detta gick åt helvete för att vara ärlig. Allt för mycket på samma gång. Jag gick till min läkare och hon sjukskrev mig på heltid från början av Mars. Gjorde massor av psyk-test vilket i siffror talade om för mig (eftersom jag är för trögfattad för att förstå annat än data) att jag var 3% från att bli utbränd. Så nu är jag sjukskriven fram till slutet av Maj till att börja med.

Som tur är gick jag ner mina 6% i vikt, nådde till och med nästan 10%, och jag har bokat in min operation till måndag nästa vecka (13 april). Vilket också råkar vara vår förlovningsdag 😛 Jag har inför detta gått tillbaka på Modifast-diet en vecka för att minska leverns storlek så magsäcken blir mer lättåtkomlig för kirurgerna. Jag är skitnervös för att vara ärlig, men jag tror detta är en fantastisk chans för mig att få en bättre hälsa och vår enda chans till att någon gång bilda familj. Sedan februari detta år, på dagen 4 år efter jag slutade med p-piller, startade jag igen och har nu satt in en p-stav. Det är verkligen inte rekommenderat att bli gravid nära inpå en gastric bypass. P-stav valde jag eftersom jag slipper ta piller som kan glömmas bort, men också för att det är osäkert på i vilken grad upptagning av tabletter påverkas av operationen. Jag planerar att ha staven till nästa vår, ett år efter operationen såvida allt går som det ska.

Så. Nu återstår det bara att se vad framtiden har att erbjuda.

Annonser

Grått väder och grått humör

Etiketter

, , , , , , ,

grey city8 soltimmar i februari bättrar inte på humöret direkt. Har behov av att skriva av mig lite. Det händer ju inte så ofta som ni kanske märkt, men det blir därför ett rätt långt inlägg idag

Har en arbetskompis som jag kommer väldigt bra överens med. Han har nyss flyttat ihop med sin flickvän sedan 1-1,5 år och de verkar passa bra ihop. Hon är nyss klar med sin utbildning och arbetskompisen ska disputera till hösten. De pratar väldigt mycket om barn, båda är väldigt barnkära vilket ju är frid och fröjd. Men jag stör mig så förbannat på hans attityd. Han är så otroligt självsäker på att de kommer lyckas på en gång. Jag tror inte ens han har tänkt tanken att det kanske inte funkar. Han säger alltid NÄR vi får barn, inte OM. Han har sagt att det är dålig planering av föräldrarna att få barn kring jul på grund av julklapp/present-problem, han har inte tänkt tanken att det kanske inte hade möjlighet att planera. Han sa också också att han SKA ha minst tre barn, inte VILL ha minst tre barn. Jag gissar att det också är exakt så det kommer att bli för dem. Suck. Jag antar att jag bara är avundsjuk. Jag skulle också vilja kunna ha en sådan naiv framtidstro. Men jag tror aldrig jag haft det. När jag var yngre var jag inte säker på om jag ville ha barn eller inte. När folk frågade sa jag att jag inte trodde att jag ville ha barn, men också att ”jag vet ju inte ens om jag kan få barn”. Jag misstänkte alltså redan då jag var tonåring att det inte stod helt rätt till med fertitliteten. Varför vet jag inte, var väl bara något jag kände på mig.

På tal om fertilitet så har jag en nära vän som också är ofrivilligt barnlös. Jag och hon började ungefär samtidigt med förökningsförsöken och det är jätteskönt att ha någon att dela allt tjafs med. Nån som står ut med ens tjat så man inte surrar sönder sin partner. De har i alla fall gjort sitt första IVF nu, men det misslyckades. Jag är så jävla ledsen för deras skull. Jag hade hoppats så innerligt på att de skulle lyckas nu. De har gått igenom så mycket skit och jag skulle vara så lycklig om de lyckades. De får ett till försök, så nu håller jag tummar och tår att det ska fungera. Det är konstigt det där, hur jag blir bitter och avundsjuk när vänner och bekanta blir på smällen, men om det är någon som har kämpat blir jag överlycklig om de blir gravida. Underligt hur hjärnan fungerar.

På tal om hjärnan så har jag nu ökat dosen på citalopram då 20mg inte räckte riktigt. Så jag är uppe på 30mg/dag nu sedan fem veckor tillbaka. Fick riktigt mycket biverkningar de två första veckorna efter dosökningen, klåda över nästan hela kroppen, konstant huvudvärk och muntorrhet. Men nu är bara muntorrheten kvar. Något jag pratat med läkaren om är mina sömnproblem. Både jag och hon resonerade så att sömnen förmodligen skulle bli bättre om jag bara skulle börja må lite bättre, slippa ångesten och nedstämdheten. Men det har inte alls blivit bättre. Nästan värre tyvärr. Har jättesvårt att slappna av och somna, trots avslappningsövningar. Sover max ett par timmar i sträck på nätterna, däremot kan jag sova jättebra på förmiddagarna. Det är som att kroppen vill sova mellan 3 på natten och 11 på förmiddagen. Tyvärr kan man ju inte riktigt anpassa livet att passa ens sömnmönster. Ska ta upp detta på nästa läkarbesök som är i slutet på mars. Dietisten har jag också varit till två gånger nu. Hon är jättebra, verkligen motiverande. Har fått många bra tips på hur jag kan förbättra min kost och min aktivitetsnivå utan att det ska bli ett stressmoment. Har äntligen fått tid till kuratorn! Inte psykolog som jag önskat, men det blir i alla fall någon form samtalsterapi. Ska dit också i slutet av mars.

Fick en bloggkommentar som jag har funderat på från och till om jag ska bemöta. Vet inte än om jag orkar lägga energi på det. Kanske gör det i ett senare inlägg om jag bestämmer mig för att svara. Kommentaren finns här för den som vill bli lite upprörd: https://vattenmelon82.wordpress.com/2013/12/27/hej-igen/#comments

 

Hej igen

Etiketter

, , , , , , , ,

Nu var det länge sedan jag skrev, har inte varit på humör för det helt enkelt.

Terapisessionerna är över, förutom ett uppföljningstillfälle i januari då. Det har varit mycket intressant och lärorikt och jag tror det har hjälpt lite. Terapin har främst varit fokuserad på stress och stresshantering, även om depression och ångest tagits upp lite grann. Sista tillfället pratade vi om sömn. Jag tror KBT har hjälp mig att må lite bättre. Jag känner mig inte lika stressad och får inte alls panikattacker lika ofta, även om jag fortfarande är mycket ledsen över vår situation och orolig över framtiden.

Julhelgen har varit lugn i alla fall. Det var jätteskönt att slippa all julstress. Vi hade ju kommit överens om att skippa julklappar och firande. På julafton var jag och M ensamma hemma, såg på film och åt lite julmat. Resten av familjen var hemma hos mormor. Jag hade förväntat mig att de här dagarna skulle vara jobbigare än de varit med tanke på att det är ett år sedan missfallet och skrapningen. Jag är ledsen, men känner mig lite bedövad kanske.

Jag var hos läkaren för två veckor sedan och pratade om hur det gått med terapin och hur jag ska gå vidare. Jag fick utskrivet citalopram som jag har börjat ta nu. Det känns lite som ett nederlag att ta till läkemedel. Jag vet att det bara är tankar, inte sanning, men det är så det känns. Som att jag inte duger till att fixa det själv. Nåväl, hjälper det så är det ju bra. Har tagit dem i drygt en vecka nu. 6 dagar med halv dos och nu är jag uppe på full dos. Ska ta dem i några månader sedan utvärdera effekten. Ska de sen sättas ut så ska det göras gradvis under sex månader, så jag kommer nog äta dem i minst ett år framåt.
SSRIVad jag förstått det som verkar de genom att de minskar återupptaget av serotonin i nervcellerna i hjärnan vilket gör att serotoninet har längre ”levnadstid” och då också tid att verka. Läkaren varnade för starka biverkningar de första veckorna innan kroppen kommit i balans och vant sig vid dem. Man kan tydligen må riktigt dåligt innan det vänder och blir bättre. Men jag har knappt kännt något alls. Inga humörsvängningar, inga sömnstörningar (inte mer än vanligt iaf) och inte mycket annat. Lite huvudvärk och muntorrhet bara och kanske lite minskad aptit. Äter inte lika mycket i alla fall. Det gör ju ingenting alls om det skulle hålla i sig. Jag vet inte om de haft någon verkan på humöret än. Jag har som sagt inte varit så ledsen som jag förväntat mig vara nu i julhelgen i alla fall. Men om det beror på medicinen, KBT eller något annat vet jag inte.

Jag skulle fortfarande vilja ha personlig terapi utöver KBT och medicinering. Det känns om allt blir så generellt när man sitter i grupp, det är jättesvårt att ta upp specifika personliga problem och exempel. Psykologiska institutionen på universitetet erbjuder samtal med psykologstudenter till en billig peng och jag har skrivit dit och hört om jag kan få plats. Jag tror inte det ser så ljust ut däremot, de tar bara emot nya ”patienter” vid terminsstart vilket är i januari och september och jag tror det är fullt. Men jag har inte fått svar än. Om jag inte får det vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag har telefontid med läkaren i början av januari, hon kanske har fler förslag. Jag står ju i kö till kuratorn på hälsocentralen, men det är lång kö dit. Får se vad som händer.

Nu ska jag snart ner på stan med mina syskon och trängas med folk. Wish me luck!

Förändring

Etiketter

, , ,

meditationNu har jag varit på den tredje sessionen med KBT. Har inte orkat ta tag i att skriva om de senaste två veckorna men känner nu att jag behöver skriva ner mina tankar kring terapin för att få lite struktur på det hela. Varning för lång text, skriver ner detta främst för min egen skull, men vill ni läsa så varsågoda.

Skrev ju i förra inlägget att vi fick i läxa att skriva ner vad vi har för skäl för att vilja genomföra den här förändringen som vi påbörjat genom att söka till programmet och vad vårt mål med terapin är i slutänden. I mitt huvud målade jag upp två extrema scenarion.

1. Vad händer om jag inte gör något alls för att förändra situationen?
Jag kommer vara deprimerad, arbetslös, singel och barnlös, väga 200 kg och bo i en billig källarlägenhet med massa katter. Crazy cat lady mao.

2. Vad är drömscenariot?
Att kunna uppskatta och vårda mina relationer med M, mina vänner och min familj och kunna känna mig nöjd med livet. Att kunna njuta av nuet utan att sörja det som inte blev. Att leva fullt ut, skratta, älska och känna lycka.
Detta är min motivation för terapin. Mitt mål.

Under session två pratade vi om skillnaden mellan vad vi vill göra och vad vi orkar göra. Att vi vill så mycket mer än vad vi klarar av att utföra. Detta skapar stress, ilska, ångest, oro och uppgivenhet. Ett verktyg man kan jobba med är att när man känner att stressen eller ångestkänslan är på väg att byggas upp, att då ta ett steg tillbaka och reflektera över vad det verkligen är man reagerar på. Att bli medveten om och att observera ens tankar och beteende lite utifrån. Vi pratade också om vikten av återhämtning, både kroppslig och mental.

Jag har märkt av att när det är något konkret jag stressar upp mig för så har jag lyckats med detta att skapa distans. Till exempel när jag fått kritik, då har jag kunnat gå därifrån, fundera lite och kunnat lugna ner mig efter ett tag. Men detta verkar bara fungera när det gäller konkreta situationer. Jag får då och då vad jag närmast kan beskriva som känslostormar som bara dyker upp. Kan komma när som helst, på promenad, när jag sitter på bussen, eller i ett möte. Det är känslor av uppgivenhet, sorg, ledsamhet och liknande som bara översköljer mig vilket leder till att jag får svårt att andas, hjärtklappning, får en klump i bröstkorgen och tårarna bara kommer. Jag kan inte hejda kedjereaktionen och jag vet inte vad som triggar den. Det är en sak om det sker hemma, då kan jag ju bara låta det komma, men när jag är på jobbet så fungerar det ju inte. Då försöker jag stänga igen och distrahera mig med något, men det fungerar oftast inte så bra. När detta sker kan jag inte ta det där mentala steget bakåt. Det är som en storm som bara drar in utan att bry sig om vad som ligger i vägen.

Under den senaste sessionen pratade vi om viljestyrt och autonomt beteende, om olika typer av inlärning och hur positiv och negativ förstärkning påverkar inlärningsprocesser. Vi pratade lite om hur man kan träna bort negativa autonoma reaktioner. Att om man undviker jobbiga situationer bekräftar man bara de negativa associationer man har kring denna situation. Undermedvetet lär man sig att undvikande är en bra strategi för att slippa må dåligt. Det är bättre att man gradvis utsätter sig för jobbiga situationer, upplever ångesten men stannar kvar så pass länge att de jobbiga känslorna bleknar och att det inte känns lika jobbigt längre. Ungefär som när man ska försöka träna bort fobier. Det här gäller också för ”ospecifika” stress- och ångestreaktioner, som jag beskriver ovan. När man känner att dessa känslor kommer ska man låta dem komma och inte kämpa emot (vilket är en naturlig överlevnadsmekanism). Att stanna upp, betrakta känslorna, acceptera att de finns där utan att försöka göra något åt dem, och att sedan släppa taget om dem (för mer om detta kan man googla på ”SOAL; Stop, Observe, Accept, Let go”). Hur detta ska gå till i praktiken har jag ingen aning om. Känns så främmande att stanna upp och hålla kvar de jobbiga känslorna när den inbyggda reaktionen är att försöka få bort dem så fort som möjligt. Jag vet inte om jag kommer kunna acceptera och släppa taget, men jag ska i alla fall börja med att försöka stanna upp och betrakta. Känns som ett realistiskt delmål. Känns alldeles för övermäktigt att nu tänka på att bara släppa taget om alla problem och jobbiga känslor.

Jag har också pratat med min läkare för ca 1 1/2 vecka sedan via telefon, som uppföljning på läkarbesöket och provtagningen jag varit på. Hade ju också fått fylla i formulär om depression, ångest och sömnvanor vilket hon hade gått igenom. Tydligen var inte resultaten av dessa formulär så uppmuntrande då hon erbjöd mig att börja med antidepressiva på en gång om jag ville. Kände att det kanske var lite väl drastiskt. Jag sa att jag ska ge KBT en chans först. Vi ska träffas den 6/12 för att diskutera hur vi ska gå vidare. Jag har också fått remiss till dietisten till mitten av december.

Nu känns det som jag skrivit nog för ett blogginlägg. Det är ju inte tänkt att bli en novell direkt. Kram på er så länge!

Första terapisessionen

Etiketter

, ,

Terapin var jättebra i går! Gruppen kändes jättebra, trots mina farhågor. Jag insåg när jag satt där att jag här faktiskt kunde vara mig själv. Jag behöver inte ha uppe min fasad. Oj så skönt det var! Alla vi som satt där hade ju faktiskt samma problem. Kanske inte riktigt samma orsak till problemen, men alla hade symptom på stress, oro, depression eller ångest. Insåg att ingen av dem kommer döma mig, eftersom alla sitter i samma båt. Vi pratade mest om stress i går. Vad som händer i hjärnan vid stress, om känslominnen och undermedvetna associationer. Mycket intressant. Vi fick skriva ner vilka symptom som vi känner av när vi är stressade, fysiska, psykiska och sociala/beteendemässiga. Vad jag kände igen mig i vad alla andra sa! Det blev en lång lista, över 20 punkter. Hade inte insett tidigare att det hade så stor påverkan på mitt dagliga liv. Har tänkt att även om jag är stressad ibland så är det inte ett sådant stort problem. Men jo, det var det verkligen! Skönt men samtidigt jobbigt att rannsaka sig själv. Och värre lär det nog bli. Men det är ju det som är meningen också. Att steg för steg bearbeta sitt inre för att förhoppningsvis till slut komma till ro.

Gruppledaren pratade om att vi inte bör fokusera på att försöka minska stressen och ångesten, det ger bara mer bränsle till dessa känslor. I stället ska vi försöka koncentrera oss på att pusha på de positiva bitarna, att sätta upp positiva mål och koncentrera oss på det som får oss att känna oss bekväma och trygga. På så vis kommer stressen och oron att minska på köpet.

Vi hade också lite avslappningsövningar plus att vi startade lite lätt med kroppslig meditation. Det hade, lite oväntat, väldigt stor effekt. Kände mig mycket lugnare ett tag efteråt. Jag som alltid varit så skeptisk till meditation. Men jag har nog alltid förknippat det med religiositet och andlighet. Och jag har aldrig varit ett stort fan av det. Men att bara sitta där och känna av kroppen, andning, hjärtslag, hörselintryck, allt utan att tänka på något speciellt. Det var effektivt. Kommer definitivt träna mer på det.

Vi fick ”hemläxa” också. Vi skulle skriva ner vad vi har för skäl för att vilja genomföra den här förändringen som vi påbörjat genom att söka till programmet och vad vårt mål med terapin är i slutänden. Inte direkt lätta frågor som kommer ta ett tag att gå igenom.

Så över lag känns det bra att ha kommit igång med detta, jag hoppas det kommer ge mig verktyg att på ett bättre sätt hantera min stress och nedstämdhet.

Snabba ryck

Etiketter

, , ,

Ibland är de snabba på landstinget.

Var inne förra veckan för provtagning, fastande. De tog längd och vikt, blodryck (130/90) och ett par rör blod. Blodstatus, levervärden, lipidstatus, P-glukos, kalium, natrium, kreatinin, CRP, fritt T4 och TSH. Fick brev i måndags som sa att alla värden såg bra ut, men att totalkolesterolet och LDL låg i överkant på referensvärdena. Fick inga siffror på provsvaren däremot, så det ska jag begära ut. Jag fick en telefontid till fredag + att de skickade en remiss till KBT-gruppen. Är lite besviken över att de inte tog mer än blodsockervärdet när det gäller insulinintolerans som vi pratade om. De kunde ju i alla fall tagit HbA1c för att se hur det ser ut över en längre tid. Jag kom på att jag glömde ta upp det där med oönskad hårväxt vilket jag också hoppas att jag kan få hjälp med. Ska ta upp det under telefonmötet.

Trodde det skulle ta ett tag innan jag fick kontakt med kvinnan som håller i KBT-gruppen, men hon ringde i går. Det hade blivit ett avhopp precis innan hon fått in min remiss, snacka om timing. Hon ville höra om jag kunde börja med kort varsel. Visade sig att terapin börjar i dag och en gång i veckan i sju veckor framåt. Det är den sista gruppen innan jul, så om jag inte hoppade på så skulle jag få vänta till januari. Så klart att jag tackade ja! Fick ha en snabb intervju via telefon medan jag stod utomhus utanför jobbet i regnet i bara kortärmat (ville inte vara inne och prata om varför jag mår som jag gör).

brainDet ställde till lite problem på jobbet eftersom jag idag har ett seminarium där jag ska sitta i en panel som ska ställa frågor och ge feedback till talaren. Vi är skyldiga att hitta en ersättare om vi inte kan närvara på dessa tillfällen, men nu blev det ju väldigt kort varsel. Så jag hade tre alternativ. Det första var att själv försöka hitta en ersättare, men då hade jag varit tvungen att försöka komma på en förklaring till varför jag var tvungen att vara borta med så kort varsel och varför jag inte kan boka om tiden. Inte något som kändes lockande. Det andra var att prata med de som arrangerar seminariet och förklara för dem. Men här hade jag också varit tvungen att berätta som det är, vilket jag absolut inte vill. Så det fick bli det tredje och fegaste alternativet; sjukskrivning. Så jag låtsades vara sjuk och gick hem i går. Men snart är jag på väg till terapin i alla fall. Jag är skitnervös inför vad jag ska säga, vilka som är med i gruppen, vilken stämning det kommer vara. Har absolut ingen aning vad jag ger mig in på, har inga referensramar alls. Men jag har ju inget att förlora, så det är väl bara att kasta sig ut för stupet och hoppas att det finns en fungerande fallskärm. Wish me luck!

Jävla skitdag

Etiketter

, ,

Fick kallelsen till provtagning i går, men det står inte vad jag ska ta för prover som jag hade hoppats på. Får be om en lista på vilka prover de ska ta när jag väl kommer dit. Kommer inte kunna gå dit förrän på fredag. Ska ju vara fastande sedan dagen innan, så jag måste ju gå på morgonen och i morgon bitti har jag ett möte och på torsdag har jag tenta. Snabbt kan det ju aldrig gå…

Jag har en skitdag i dag. Allt är bara fel. Vet inte riktigt varför. Har haft en klump i magen hela dagen och det känns som att om jag inte var på jobbet skulle jag nog bara ligga och gråta in i en kudde. Är asocial och blir irriterad då folk vill prata. Sen Babies everywhereglömde jag tydligen stänga frysen i morse innan jag for på jobbet. Vet att jag tryckte igen den, men den måste gått upp igen på något vis. Den var då öppen då M kom hem. Så nu har massa mat blivit förstört också. Känner mig arg på allt. På jobbet, plugget, mig själv, frysen, mina äggstockar, på hösten, på slutet på boken jag nyss läst ut… Ja ni förstår kanske. Har sovit dåligt och har massor av jobb + tentaplugg, vilket kanske bidrar. Dessutom vimlar det av gravidmagar, bebisar och barn på facebook, sms, mail o.s.v. och det är ju alltid så
JÄTTEKUL!

 Såjävlabradå

 Suck

 Skitdag

Angående boken vars slut jag är arg på. Har lyssnat på Ramona Franssons bok ”Älskling, vi blir inte med barn” (läser alldeles för mycket på dagarna för att orka läsa riktiga böcker även fast jag tycker att det blir en bättre upplevelse då). Hon är en av de barnlösa som förblivit just barnlös, så jag tyckte att det vore intressant att läsa den då jag är nyfiken på hur man kommer fram till och bearbetar det beslutet. Om ni inte har läst den, vill läsa den och inte vill veta hur den slutar så rekommenderar jag att ni slutar läsa här.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Boken är rätt ok till en början. Den är självbiografisk och utspelar sig på 80- och 90-talet, så alla behandlingar och sånt är lite gammeldags jämfört med dagens metoder. Hon har två förhållanden som kraschar, ett på grund av barnlösheten och hennes ”besatthet” vid att bli gravid. Hon beskriver väldigt bra hur det känns att vara barnlös, med avundsjuka, bitterhet, hopplöshet och enorm längtan. I det tredje förhållandet hon beskriver försöker de också att få barn, och det går inte så bra. Förhållandet är på väg att braka ihop på grund av att hon mår dåligt och inte kan släppa tankarna på barnaalstrande. Så de går till en terapeut för att reda ut deras förhållande och känslorna kring barnlösheten. Hon beskriver att de sitter hos terapeuten och hennes man berättar hur han känner sig som en avelshingst och saknar hur det var i början av deras förhållande. Och vips så kommer hon helt plötsligt på att barn är ju inte så viktigt om man jämför med deras kärlek, och att hon med detta slutar med alla behandligar och bestämmer sig för att förbli barnlös. Hela den processen, från en nästan manisk önskan att bli gravid till att känna sig nöjd och lycklig som barnlös beskrevs med bara några meningar. Och sen var boken slut. Snacka om antiklimax. Ett besök hos en terapeut som knappt yttrade ett ord och ett samtal med maken så var det beslutet taget och allt bearbetat.

Jag är glad för hennes skull, att det var så ”lätt” att ta det beslutet efter över 10 år som barnlös. Men jag trodde boken skulle handla om processen att acceptera ett liv som barnlös så jag blev hemskt besviken.

Är det någon som vet om en bra bok eller en bra blogg som tar upp detta med att leva barnlös efter ofrivillig barnlöshet? Jag har inte lyckats hitta någon.

Etiketter

, , , ,

Sad ChristmasJag har funderat på att inte fira jul i år. När jag tänker på att fira jul så känns det enbart jobbigt. Jag trodde inte det skulle kännas så svårt nu när det närmar sig ett år efter missfallet, men det är tungt. Jag känner bara att jag vill vara ensam så jag inte behöver hålla masken inför folk. För skulle jag umgås med familjen skulle jag vara tvungen till att visa upp en bra fasad. Istället vill jag bara vara hemma och se på serier och äta skräpmat. Ensam. Då slipper jag försöka vara glad och positiv. Och slipper lillebrors babylycka. Egoistiskt? Ja, som fan. Men jag bryr mig inte om det. Ett alternativ är att fira jul med M och hans mor. Kommer nog vara jobbigt för henne första julen utan M:s pappa. Så det kanske jag gör, så länge inte svägerskan med familj är där. Inget ont om dem, men jag orkar inte med två små barn nu. Särskilt inte när ett av dem är i trotsåldern.

Men jag vet inte än hur jag ska göra. Har inte bestämt mig. Tror familjen skulle bli besvikna om jag inte firade med dem, så jag måste tänka lite på det innan jag tar beslut.

Jag kom på att jag nog inte skrivit om min bror. Han och hans fru blev ett par i juli 2012. De gifte sig i februari i år och blev gravida på bröllopsnatten, nåja nästan i alla fall. De är i v. 37 och varit gifta i 38 veckor. Så tre veckor efter bröllopet blev de på smällen m.a.o. De annonserade graviditeten på facebook med en magbild och denna beskrivning: ”Beach 2013. Började jobba på denna i Januari, alltid varit ett fan av snabba resultat”. Kul för en som kämpat i två år och nyss genomgått ett missfall. Dessutom ringde de och berättade för mig dagen efter svärfar gick bort, efter vi vakat hos honom i flera dygn. Vilket bror visste om mycket väl. Ändå ringde de dagen efteråt och berättade om att de skulle bli föräldrar, utan att ens fråga hur M och jag hade det. Omtänksamt.

Kom på att om de läser det här kommer de förstå vem jag är. Men hur stor är risken att de läser en blogg om barnlöshet? Inte särskilt stor. Och om någon som känner min bror nu skulle läsa detta och känna igen dem genom min beskrivning, var så snäll och ge dem INTE denna bloggadress.

Jag vill inte att familjen ska läsa vad jag skriver här. De vet om att vi kämpar med barnlösheten, men jag vill inte att de ska veta allt intimt som jag skriver om här. Då skulle de bara tycka så synd om mig. Jag hatar när folk tycker synd om mig. När de lägger huvudet på sned och får men-stackars-dig-blicken i ögonen. Blä.

Till något helt annat. Väntar nu på uppföljningen av läkarbesöket. Skulle få ett brev med kallelse till provtagning, blir spännande att se vad för prover hon vill att jag ska ta.

Blev ett spretigt inlägg. Blir så när tankarna är spretiga. Jag uppdaterar väl när brevet från läkaren kommer.

Kram så länge!

Första steget mot… ja vem vet?

Etiketter

, , , , , , ,

Collectible junkSå jag ryckte upp mig i alla fall. Ja, inte så att jag helt plötsligt mår bra, men jag tog mig i alla fall så pass i kragen att jag tog kontakt med hälsocentralen. Det var svårt att ta det steget. Jobbigt. Blev lite lättare med tanke på att jag inte behövde ringa dit utan kunde boka tid online. Jag skrev att jag önskade tid hos kurator, men fick en läkartid. Tyckte att det var lite udda. I alla fall har jag gått som på nålar fram till besöket, som var i går förmiddag. Har oroat mig över att behöva dra hela vår historia IGEN. Det är aldrig kul att prata om det, bara jobbigt. Orolig över att läkaren skulle kalla mig fet och oduglig och ge mig en utskällning för att jag tar upp dyrbar tid från de som verkligen behöver vård. Orolig över att de skulle tvångssjukskriva mig och spärra in mig på psyket. Inte särskilt trovärdiga scenarion, jag vet. Men jag har varit ängslig i alla fall.

Nåväl. Fick träffa en trevlig läkare som var bra på att lyssna och verkade vettig. Fick reda på att det var tre månaders kö till att få träffa kuratorn, så det var därför jag fick träffa läkaren i stället. Hon hade några olika förslag på vad jag kan göra. Först ska det tas prover, kolla hjärnvärdena (:P), typ kalcium, olika hormoner och sånt som kan påverka välmåendet som hon så fint la upp det, sköldkörtelfunktionen till exempel. Mest för att utesluta att det är något fysiskt som bidrar till att jag mår kasst. Sen om jag förstod det rätt skulle hon också beställa prover som rör min PCOs som insulinfunktion och blodsocker och annat som rör metabolismen. Det har jag ju blivit nekad till att utreda tidigare, så det är välkommet. Jag fick också remiss till dietist. Igen. Jag vet ju redan vad jag bör äta och vad jag gör för fel när det gäller kosten, jag har väl läst det mesta som går att få tag på angående PCOs, övervikt och infertilitet. Men jag har ju inget att förlora på att träffa en dietist igen, så det ska jag göra.

Till det viktigaste då, vad som kommer hända med mitt hjärnskrynkleri. Jag får remiss till en kognitiv beteendeterapeut för gruppterapi. Jag känner mig lite skeptisk till gruppterapi, men inte heller här har jag ju något att förlora. Så va fan, jag kör på det och ser om det fungerar. Det verkade rätt ok. Först ska jag få en session ensam med terapeuten för att se om hon tycker att jag platsar hos henne. Hon placerar mig sedan i en grupp människor med liknande problem. Vet inte hur detta bedöms, men det blir nog bra. Sen är det ett program med en tvåtimmars-session per vecka i ca två månader. Känns lite mer genomtänkt än vad jag trodde det skulle vara i alla fall, så jag känner mig försiktigt positivt inställd till detta. Tydligen är det också en nystartad verksamhet, så de har inte fulla grupper och därför inte så lång väntetid innan man kan dra igång.
Om inte detta fungerar finns det några andra alternativ. Som jag förstod det kan man genom psykiatriska mottagningen på sjukhuset få ansöka om att få terapi. Då får man ett antal timmar tilldelat som man sedan kan ”plocka ut” hos privata psykologer/terapeuter/kuratorer i länet. Tydligen så var det också där lite väntetid, ca två månader.

Ett annat alternativ är att själv söka till psykologutbildningens studentmottagning där man kan få hjälp hos psykologstudenter. Detta är något som landstinget inte har något att göra med, så de kan inte hjälpa till med kontakten och det ingår inte heller i högkostnadsskyddet. Jag kommer i alla fall ställa mig i kö till kuratorn på hälsocentralen. Då har jag ju det som backup om det skulle behövas om tre månader.

Har inte riktigt hunnit bearbeta allt än, men det känns skönt att saker börjar hända.

Ryck upp dig för fan

Etiketter

, , , , , ,

DownJag har börjat inse att jag behöver professionell hjälp. Som det är nu mår jag verkligen inte bra. Jag misstänker att jag är deprimerad. Har alltid tyckt att det låter så fånigt. Depression. Va fan, det är väl bara att rycka upp sig? Man kan väl inte gå runt och vara ledsen hela tiden? Jag hade ingen förståelse för det, förmodligen för att jag aldrig själv varit i den sitsen. Nu förstår jag. Det är inte bara att rycka upp sig. Det sitter så mycket djupare, är så mycket mer än att ”bara” vara ledsen. Jag har gjort flera test på internet (ja jag vet, inte så tillförlitligt, men ändå) som visar både på allvarlig depression och början till utbrändhet. Nu får man ju ta detta med en nypa salt, men alla testen visar samma sak. Försöker ta mig i kragen och kontakta en psykolog. Tänkte först ta upp kontakten med kuratorn jag pratade med för två år sedan, men det tar emot på något sätt. Vet inte varför. Jag misstänker också att jag behöver mer än bara samtal med en kurator. På något sätt är det så svårt att ta den där kontakten. Tanken på att behöva dra en hel livshistoria för en ny okänd människa, utan att veta om kontakten ens kommer fungera känns så jobbig.

Jag har ju verkligen inte levt mitt liv de senaste 2 åren. Hela livet har stannat upp, och det mesta jag förut tyckte om att göra har tappat sin mening. Ingenting är roligt längre. Jag har inte varit genuint lycklig på över två år, om man bortser från den korta tid jag var gravid. Jag tycker verkligen inte om att det blivit så här. Jag tycker inte om den här nya personen som smugit sig fram. Hon som är cynisk och självömkande. Hon som inte kan glädjas åt andras familjelycka utan som bara är avundsjuk. Hon som är besatt av att bli förälder, så pass att allt annat i livet hamnat i baksätet. Jag avskyr henne. Jag vill bli den jag var förut. Glad, positiv och empatisk. Var tog hon vägen? Jag har tappat bort mig själv. Jag vill hitta tillbaka. Jag misstänker att den enda möjligheten om jag vill lyckas med det är att acceptera att vara barnlös. Om jag skulle kunna vara någorlunda till freds med den tanken så skulle jag nog må mycket bättre. Jag har bara inte en blekaste aning om hur jag ska gå till väga för att göra det. Jag vill bara kunna känna mig nöjd med att jag har en underbar sambo som jag älskar och som älskar mig, en fantastisk familj och fina vänner. Varför kan inte det vara nog?